Det går bokstavligen att följa lastpallen i spåren, från romarriket fram till i dag och storleken på sockerbiten vi har i kaffet. Det lär nämligen vara så att den förste store järnvägsbyggaren, George Stephenson använde måttet från gamla romerska vagnsspår när han bestämde spårbredden på de första järnvägarna, d v s 1435 millimeters spårvidd. Det måttet blev sedan standard för de flesta järnvägar i världen och bestämde därmed också storleken på järnvägsvagnarna.

Från strid till standard

När lastpallen utvecklades i USA under 2:a världskriget anpassades den efter järnvägsvagnarna för att få effektiva transporter till de stridande trupperna. Den europeiska pallens mått standardiserades efter kriget till 120 x 80 cm. Det är också förklaringen till att de flesta lastbilar numera är 2,6 m breda för att rymma två pallar på bredden. 1957 satte den europeiska järnvägsstyrelsen upp ett mål om att reglera användandet av pallar mellan medlemsländerna, EUR-pallen definierades. Medlemsstaterna enades om en standardisering och ett kontrollsystem för jämn och god kvalitet. EUR-pallar kan man antingen betala för eller lämna samma antal i retur som man mottagit. Standardiseringen och utbytessystemet har gjort det möjligt att bygga hela transport- och lagrings-system med pallen som grund. Nu tar vi nästa steg. Med förvissningen om att det finns stora vinster att göra på att vidareutveckla den vanligaste lastbäraren/transportförpackningen i svensk och europeisk varudistribution – EURpallen.

En söt historia

Hur var det då med sockerbiten? Jo, anledningen till att Svenska Sockerbolaget bytte storlek från kvadratiska till avlånga sockerbitar var att transporterna därmed blev effektivare. Man ville maximera lasten på varje pall och sockerbiten fick därför anpassa sig till lastpallens dimensioner. Logistik i praktiken.